jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Paris.
visst, vi såg alla sevärdheter. vi såg triumfbågen och eiffeltornet och notre dame och sacré-coeur. vi gick på museer hurmångasomhelst.

men det är inte det som gör det värt att resa till städernas stad.
det var lite vår i luften och himlen var blå. och vi gick längs gatorna. korsade hundra broar. vi åt macarons med ett kilopris på jag vet inte vad. satt på caféer.

och det är bara i Paris som man äter en croissant till frukost. det är bara där man ser folk med en baguette under armen på tunnelbanan. och det är kyssande par på bänkar längs Seine. det är DiorChanelPradaGucci vägg i vägg. det är folk som spelar dragspel på tåget från flygplatsen.

det är en klyscha. och det är det som gör staden fantastisk.

.

ikväll ska vi dansa så hemskt mycket.

oklart

Varför är jag vän med en man med två horn i pannan på facebook?
Mannen i fråga heter Binho Barduzzi, han är tjugosju år gammal och bor i Portugal.
Jaha, ja. Hej Binho.

i väntan på våren

igår gick jag hem till agnes och vi spelade skitgubbe och jag spådde henne tre gånger och vi drack svart vinbärssaft i väntan på bättre tider. och tänkte att om inte våren kommer nu nu nu så dör vi.

sen tänkte vi att vi skulle prova något nytt och bli religiösa. så vi gick ut i snöstormen och gick till kyrkan. den var stängd. vi blev alltså inte frälsta igår.

framåt kvällen blev det lite gladare för jag åkte hem till elin w och där var några ganska glada och sedan skulle de ut och dansa men jag gick hem.

det här är i alla fall lite pepp.

182 timmar

Om åtta dagar och lite till befinner jag mig i PARIS.

dagens outfit...

...om jag hade hetat Bernadotte i efternamn.

om hattar.

för övrigt blir nog matematik roligare om man har en hatt.

allvarligt. jag tror man behöver ha en hatt på sig när man går runt hemma. en hemmahatt. ja?

idag

idag har jag vaknat och gått i snön till skolan och kommit försent och dissikerat torsk och haft dubbeltimme i matte och spelat kort och ätit potatisgratäng och sen har jag gått hem och fortsatt att räkna matte och förbannatförbannatförbannat matematiken.

och lyssnat på det här.

antichrist

igår var jag på bio

"Antichrist" av Lars von Trier. Jag vet inte om den var bra eller fruktansvärd eller både och. För så kändes den. Som att någonting inom en gick sönder och vällde ut i kroppen.

Jag satt längst bak i biosalongen, kroppen vred sig i vånda och jag svettades. Ville att filmen skulle ta slut. Orkade inte se mer. En riktigt "feel good"-film helt enkelt.

Brutal var den i alla fall. Så att man slutade andas ibland. Vi satt kvar i två minuter efteråt, tog djupa andetag, försökte gå ner till normal puls igen.

Lisa och jag gav den en femma, Elin en etta. Jag vet inte om jag rekommenderar den. Jag vet inte om jag önskar någon annan en sådan bioupplevelse. Men ändå. Den fick en femma av mig. Det måste betyda något.

om jag fick bestämma

skulle februari kännas lite mer såhär




(nu vet jag ju inte hur kul det är att sväva över Paris i praktiken med en fem liters parfym i handen. men jag antar att det har sin charm)



Det skulle finnas betydligt fler blommande körsbärsträd



och jag skulle se ut lite mer såhär







men framförallt borde definitivt fler februaridagar innehålla sånt här:



(alla människor borde bada i fontäner oftare)

Förbannade frustrerande förnärmande Februari

Det största mysteriet med Sverige är vintern. Jag kan inte riktigt förstå hur alla människor lyckades hamna här när vi under ett halvår lever i mörker.

Mörker när man vaknar och kliver ur sängen, mörker när man går hem från skolan och mörker när man går och lägger sig. Varje år inbillar jag mig att vintern inte är så hemsk ändå. Att man kan sitta och dricka te under filtar inomhus och titta på film och läsa böcker och tända levande ljus och sådär. Det funkar i ungefär en månad. Sedan har man bara novemberdecemberjanuarifebruari och lite mars kvar.

Februari är nästan värst. Det är grått och slasksnö. Rastlösheten.

Idag är en sån där februaridag när det ser ut ungefär såhär utanför fönstret:



och jag ser ut ungefär som att jag har mött döden:

förstafirstpremierprimero

för att man ibland önskar att världen såg ut lite mer som genom ett kalejdoskop. och för att David Brewster förtjänar mer uppmärksamhet. och för att det här är det första jag skriver.